Hypokalcemi

Finlands Endokrinologförening r.f
15.5.2008 Jorma Viikari

Med hypokalcemi avses tillstånd där kalciumkoncentrationen i serum är låg. Eftersom kalcium (kalk) är nödvändigt bl.a. för musklernas funktion, orsakar svår hypokalcemi muskelkramper, konvulsioner och funktionsstörningar i hjärtat. I allmänhet är kalciumbristen ändå lindrig och symtomen är stickning och domning i extremiteterna. De vanligaste orsakerna till hypokalcemi är bisköldkörtelsvikt (hypoparatyreoidism), njursvikt och D-vitaminbrist. Behandlingen består av kalcium antingen som tabletter eller i svåra situationer som injektioner, behandling av grundsjukdomen och vid behov D-vitamin.

REGLERING AV KALCIUMOMSÄTTNINGEN

Kalciumkoncentrationen i serum är mycket noggrant reglerad. De viktigaste regleringsfaktorerna är D-vitamin och bisköldkörtelhormon (parathormon, PTH).

D-vitamin. Solens UV-ljus gör att D3-vitamin (kolekalciferol) bildas i huden. Kolekalciferol fås också i kosten, främst fet fisk. För att D-vitaminet skall ha effekt i kroppen förvandlas det i levern och njurarna till biologiskt aktivt kalcitriol. Aktivt D-vitamin ökar absorptionen av kalcium och fosfat i tarmen. D-vitamin gör att upptaget i skelettet av kalcium- och fosfatsalter ökar.

Parathormon (PTH). PTH som produceras i bisköldkörteln är utöver D-vitamin den andra viktiga faktorn som reglerar kalciumjämvikten i serum. PTH höjer kalciumkoncentrationen i serum genom att öka frisättningen av kalcium från skelettet och minska utsöndringen av det i urinen. Absorptionen av kalcium i tarmen ökar också eftersom PTH ökar mängden aktivt D-vitamin.

ORSAKER TILL HYPOKALCEMI

Hypokalcemi konstateras i situationer då det råder brist på antingen parathormon eller D-vitamin eller deras effekt har minskat. Brist på D-vitamin utvecklas på grund av bristfällig kost eller minskad exponering för solljus. De viktigaste D-vitaminkällorna är fisk, fiskleverolja och vitaminerade margariner. Behovet av D-vitamin är 200–400 enheter per dag. Om t.ex. åldringar i anstaltsvård inte blir exponerade för solljus är deras behov det dubbla. Bisköldkörtelinsufficiens (hypoparatyreoidism) kan utvecklas efter en bisköldkörtel- eller sköldkörteloperation och orsaka hypokalcemi. En annan vanlig orsak till hypokalcemi är njursvikt då njurarnas förmåga att aktivera D-vitamin försvagas. 

SYMTOM VID HYPOKALCEMI

Tidiga symtom är domning i händerna, benen och kring munnen. Därefter uppstår klumpighet i fingrar och tår. Det mest typiska symtomet vid svår hypokalcemi är s.k. tetani som består av upphov till muskelkramper, konvulsioner och stridor (pipande och väsande) på grund av förträngning av struphuvudet. I allmänhet orsakar hypokalcemi inte tetani om totalkalcium i serum inte blir lägre än 1,8 mmol/l eller joniserat kalcium lägre än 1,1 mmol/l. Andra symtom vid hypokalcemi är kraftlöshet och psykiska symtom såsom ångest. Dessutom kan förändringar konstateras på EKG.

DIAGNOSTIK

Hypokalcemi konstateras genom kliniska symtom och bestämning av kalciumkoncentrationen i serum. Centralt vid utredningen av orsaken är bestämning av bisköldkörtelhormon och D-vitamin i serum.

BEHANDLING OCH UPPFÖLJNING AV BEHANDLINGEN

Symtomfri hypokalcemi kräver inte jourmässig akut behandling. Symtomgivande hypokalcemi behandlas snabbt med kalciuminjektion. Brist på magnesium förekommer ofta i anslutning till hypokalcemitillstånd och kan vara orsaken till det. Den behandlas genom att magnesium ges intravenöst eller som tabletter.

Om hypoparatyreoidism är orsaken till hypokalcemi används kalciumsalter och vid behov D-vitaminpreparat som behandling. Fettlösligt D-vitamin samlas i kroppen och överbehandling kan leda till att kalciumnivån i serum blir för hög, att rikligt med kalcium utsöndras i urinen, till njurstensbildning och njursvikt. Övergående hypokalcemi är vanligt efter en lyckad excision av en bisköldkörteltumör som orsakat hyperaktivitet av bisköldkörteln och har samband med att skelettet använder mera kalcium än normalt. Hypokalcemi i anslutning till njursvikt återställs när njurfunktionen normaliseras.

Behandlingen av hypokalcemi uppföljs genom mätning av kalciumkoncentrationen i serum och vid behov av kalciummängderna som utsöndras i urinen samt njurfunktionen. Symtomfri (latent) hypokalcemi är ett ofarligt tillstånd. Däremot är det skäl att undvika överbehandling. Symtom vid onormalt hög kalciumkoncentration i serum (hyperkalcemi) är trötthet, aptitlöshet, uppkastningar, obstipation, magsmärtor, törst och riklig urinutsöndring och tillståndet kan t.o.m. leda till svår dehydration och njursvikt. Om hyperkalcemi utvecklas under behandling av hypokalcemi är orsaken i allmänhet alltför hög dosering av D-vitamin och kalcium i långtidsbehandling eller att en tidigare dosering blivit för hög i situationer där kroppen dehydrerats eller kalcium frigörs från skelettet mer än normalt på grund av orörlighet (immobilisation). Regelbunden uppföljning med laboratorieprov är därför nödvändig om behandlingen kräver D-vitaminpreparat permanent utöver kalcium. Vid behandlingen av hypokalcemi försöker man hålla kalcium i serum vid eller nära nedre gränsen av referensområdet och undvika riklig utsöndring av kalcium i urinen. Det dagliga kalciumintaget försöker man hålla tillräckligt och jämnt. Hos njurpatienter begränsar man intaget av fosfat i kosten.