MEN 1-syndrom

Finlands Endokrinologförening rf

3.2.2023 Pasi Salmela, Iina Yliaska och Tapani Ebeling

Vad är MEN1 (multipel endokrin neoplasi typ 1)?
Endokrina körtlar är differentierade vävnader som producerar hormoner ut i blodomloppet utan att ha särskilda körtelgångar. MEN1 är en sällsynt ärftlig sjukdom som ökar risken för tumörbildning. Det kan samtidigt förekomma tumörer i flera olika (därav ordet multipel) hormonbildande, alltså endokrina körtlar, och symtom som beror på överproduktion av hormoner i dem. Sjukdomen, eller syndromet som det också kan kallas, beror på ett genetiskt fel på kromosom 11 som nedärvs dominant från föräldrar till barn. Varje barn löper 50 procents risk att ärva felet. Om den ena föräldern har genfelet MEN1 är det alltså troligt att två barn i en familj med fyra barn har ärvt felet. Förekomsten av tumörförändringar vid MEN1 som orsakas av genfelet är mycket betydande och förändringarna ökar med stigande ålder. Hos 50 procent av de som har genfelet uppträder något eller några symtom eller fynd som tyder på sjukdomen redan vid 40 års ålder och livstidsincidensen är över 95 procent. Endokrina tumörer vid MEN1 är oftast godartade och förekommer vanligen bara i vissa endokrina körtlar. Dessutom kan det bildas tumörer i andra icke-hormonproducerande vävnader.

MEN1 är sällsynt och i befolkningen beräknas det förekomma mellan 2 och 30 fall per 100 000 invånare. Tillståndet är likartat hos kvinnor och män, även om andelen kvinnor i vissa studier och annat datamaterial har varit något högre än andelen män.

Personer med MEN1 ärver en defekt allel i sin MEN1-gen (genen har två alleler) från föräldrarna. När en mutation uppstår i en annan, ursprungligen frisk allel i detta genpar uppstår det störningar i MEN1-genen. Samtidigt uppstår det störningar i strukturen och funktionen hos proteinet menin som genen producerar. Menin fungerar normalt som en tumörsuppressorgen. Det är med andra ord en tillväxtbegränsande gen och förhindrar att vissa vävnadsceller omvandlas till tumörceller. Fler än 750 olika genetiska fel har identifierats vid MEN1. I Finland förekommer ungefär sex större genfel hos personer med MEN1.

Vilka tumörer upptäcks vid MEN1?

Vid MEN1 förekommer typiska endokrina tumörer i bisköldkörtlarna, tolvfingertarmen och bukspottkörteln samt i hypofysen. Utöver dessa typiska förändringar finns endokrina tumörer ofta i binjurarna, brässen, lungorna och magsäcken. Förutom tumörer i endokrina körtlar kan MEN1 även innefatta tumörer i andra vävnader. Det kan vara hudtumörer, tumörer i fettvävnad (lipom och tumörer i brunt fett), vissa hjärntumörer (meningiom och ependymom) och tumörer i livmodermusklerna. Kvinnor med MEN1 har dessutom 2–3 gånger högre risk att få bröstcancer jämfört med befolkningen i stort och utvecklar bröstcancer tidigare än befolkningen i stort. Fler än 20 olika typer av tumörer har beskrivits som förknippade med MEN1.

Vissa av de endokrina tumörerna beter sig elakartat. Särskilt tumörer i tolvfingertarmen och bukspottkörteln samt i brässen (tymus) kan vara elakartade. Icke hormonproducerande tumörer, med undantag för bröstcancer, är dock vanligen godartade.

Enskilda tumörer i de hormonproducerande vävnader som nämns ovan, exempelvis tumörer i bisköldkörteln eller i hypofysen, är relativt vanliga i befolkningen. Hos en enskild patient uppstår misstanke om MEN1 när flera tumörer upptäcks i samma vävnad, till exempel flera bisköldkörteltumörer, eller om en hypofystumör uppträder i ung ålder.

Vilka typiska endokrina tumörer förekommer vid MEN1?

Bisköldkörteltumörer är den vanligaste tumörtypen vid MEN1. De är det första fyndet hos 70 procent av patienter med MEN1. Den yngsta diagnostiserade patienten har varit fyra år gammal. Människan har normalt fyra bisköldkörtlar som ligger bakom sköldkörteln i nedre delen av halsen och en bisköldkörtel på både den övre och den nedre ytan av höger och vänster sköldkörtellob. Bisköldkörtlarna utsöndrar parathormon (PHT). Överproduktion av hormonet (hyperparatyreoidism) från bisköldkörteltumörer får kalciumnivåerna i blodet att stiga (hyperkalcemi). Patienten har små eller inga symtom alls om hyperparatyreoidismen och den anknytande hyperkalcemin är lindriga. Uttalad hyperparatyreoidism med hyperkalcemi orsakar ett stort antal symtom, bland annat trötthet, svaghet, minnesproblem, muskel- och bensmärta, benförlust, buksmärta, förstoppning, njursten och njursvikt.

Typiskt för MEN1 är att tumörer förekommer i flera bisköldkörtlar men att de kan uppträda vid olika tidpunkter. Tumörerna upptäcks i yngre ålder än liknande tumörer hos patienter som inte har MEN1. Även hos barn med MEN1 kan det förekomma lindrig hyperparatyreoidism utan symtom, men vanligen upptäcks tumörerna mellan 20 och 30 års ålder. I denna åldersgrupp har 50–70 procent av MEN1-patienterna hyperparatyreoidism, och vid 50 års ålder är siffran uppe i drygt 95 procent. Hos personer med MEN1 är kalciumnivån i serum vid diagnostidpunkten vanligen inte lika höga som vid normal hyperparatyreoidism. Bisköldkörteltumörer vid MEN1 är nästan alltid godartade. Bisköldkörtelcancer är mycket sällsynt.

Endokrina tumörer i tolvfingertarmen och bukspottkörteln är den näst vanligaste tumörtypen vid MEN1. De kan vara det första symtomet på MEN1 hos upp till 20 procent av patienterna. Sådana tumörer har rentav hittats hos barn; den yngsta patienten var fem år gammal vid tidpunkten för diagnosen. Vid 80 års ålder har nästan 80–90 procent av MEN1-patienterna utvecklat dessa tumörer. De kan upptäckas till följd av hormonell överproduktion i tumören och kallas funktionella neuroendokrina tumörer. Icke-funktionella neuroendokrina tumörer har å andra sidan ingen hormonell överproduktion eller hormonet ger inga specifika symtom. Tumörerna upptäcks till följd av förändringar i den omgivande miljön eller i metastaser. Icke-funktionella tumörer är mycket vanligare än funktionella tumörer. Icke-funktionella mikroskopiska neuroendokrina tumörer i bukspottkörteln förekommer hos nästan alla med MEN1. En typisk förändring är så kallad diffus mikroadenomatos (många tumörer som är mindre än 0,5 millimeter) och den finns hos nästan alla patienter. Vid MEN1 förekommer inga tumörer i de så kallade exokrina cellerna som producerar matsmältningsenzymer i bukspottkörteln.

Icke-funktionella neuroendokrina tumörer i bukspottkörteln är den vanligaste typen av neuroendokrina tumörer i tarmkanalen och bukspottkörteln. De har också hittats hos barn i 12-årsåldern. Ofta förekommer de i stor mängd och med små tumörförändringar. Vid tidpunkten för diagnosen är tumörstorleken vanligen mindre än 20 millimeter och den förblir ofta stabil även efter långvarig uppföljning. Endast cirka 30 procent av tumörerna växer i storlek. Tumörstorleken förutsäger tumörens karaktär. I allmänhet är det bara tumörer som är större än 20 millimeter som utvecklar elakartat (malignt) beteende. Av patienterna utvecklar 15–30 procent metastaser och bildundersökningar är det viktigaste verktyget för att följa upp sådana tumörer.

MEN1-patienter kan ha funktionella neuroendokrina tumörer som utsöndrar hormonet gastrin i tolvfingertarmen, men mer sällan i bukspottkörteln. Dessa så kallade gastrinom kan orsaka svåra magsår och diarréer; tillståndet kallas Zollinger–Ellisons syndrom. De förekommer hos 30 procent av patienterna och är den vanligaste funktionella tumören vid MEN1. Gastrinom diagnostiseras vanligtvis mellan 30 och 40 års ålder. Det kan vara det primära symtomet på MEN1 hos cirka 8 procent av patienterna. Den yngsta patienten har varit sju år gammal. Zollinger–Ellisons syndrom är ibland kopplat till neuroendokrina tumörer i magsäcken. Hos vissa patienter kan gastrinomen vara elakartade. Tumörerna är då vanligen stora och gastrinnivån i serum är avsevärt förhöjd.

Vid MEN1 kan en insulinproducerande neuroendokrin tumör i bukspottkörteln, ett så kallat insulinom, orsaka allvarliga symtom (inklusive medvetslöshet) till följd av låga blodsockernivåer (hypoglykemi). Insulinom förekommer hos 10–20 procent av personer med MEN1 och är det primära symtomet hos cirka 10 procent. Den yngsta patienten har varit fem år gammal. Insulinom är små tumörer och 30 procent av patienterna har ett flertal tumörer. I regel är de godartade och endast 8 procent är elakartade.

Hypofystumörer är den tredje vanligaste endokrina tumörtypen vid MEN1. Deras livstidsincidens är 50 procent. Hypofysen, det undre hjärnbihanget, är en endokrin körtel med en diameter på cirka 1 centimeter och ligger nedanför hjärnan i det som kallas sella turcica, en sadelliknande grop i silbenet. Den består av två anatomiskt och funktionellt åtskilda delar, en baklob (neurohypofysen) och en framlob (adenohypofysen). Vid MEN1 förekommer tumörerna i framloben. De kan vara det första fyndet hos 13 procent av patienterna och uppträder också hos barn, men diagnostiseras vanligen i mellan 20 och 30 års ålder. Två tredjedelar av tumörerna är så kallade mikroadenom och mindre än 10 millimeter stora.

Normalt utsöndrar hypofysen flera olika hormoner som reglerar andra endokrina vävnader. Hos patienter med MEN1 är den vanligaste typen av hypofystumör (25–65 %) ett prolaktinproducerande prolaktinom, som i de flesta fall är godartat och mindre än 10 millimeter stort. Tumörer som är större än så är mindre vanliga (mindre än 30 %). Prolaktinom är vanligare hos kvinnor än hos män och orsakar infertilitet och menstruationsstörningar. Ofta upphör menstruationen helt och hållet. Patienterna kan också ha onormal mjölkutsöndring från bröstkörtlarna. Hos män minskar den sexuella lusten och tumören kan orsaka trycksymtom i den omgivande regionen. När tumören är större än 10 millimeter kan den orsaka huvudvärk och synstörningar eftersom synbanorna passerar varandra strax ovanför hypofysen.

Icke-funktionella hypofystumörer är den näst vanligaste tumörtypen vid MEN1. De orsakar inga specifika hormonella symtom, är godartade och upptäcks vid tumörscreening med magnetresonanstomografi (magnetkamerabild, MRT). Andra tumörer som utsöndrar hypofyshormoner är sällsynta vid MEN1 (6–8 %), inberäknat tumörer som utsöndrar tillväxthormon och orsakar akromegali och ACTH-utsöndrande tumörer som orsakar Cushings sjukdom.

Andra endokrina tumörer som förekommer vid MEN1 är bland annat tumörer i binjurebarken samt neuroendokrina tumörer i lungan, brässen och magsäcken.

Binjuretumörer är relativt sällsynta vid MEN1, med en livstidsincidens på omkring 20 procent. De kan vara det första fyndet hos 6 procent av patienterna och diagnostiseras ofta mellan 40 och 45 års ålder. De utsöndrar vanligen inga hormoner (i 85 % av fallen) och upptäcks vid radiologisk screening. Dessutom är de nästan alltid godartade och ökar sällan nämnvärt i storlek vid uppföljning.

Neuroendokrina tumörer i lungorna är sällsynta (cirka 5 %) hos personer med MEN1. De upptäcks vanligen hos vuxna vid radiologisk tumörscreening utan att ha gett symtom. Mindre än en femtedel kan ha gett upphov till symtom. Tumörerna beter sig vanligen godartat och försämrar inte väsentligt patientens förväntade livslängd.

Neuroendokrina tumörer i magsäcken är vanligen förknippade med Zollinger–Ellisons syndrom, upptäcks vid gastroskopi och är oftast mycket godartade. Neuroendokrina tumörer i brässen är mycket sällsynta (2–8 %). De förekommer främst hos män och hittas numera nästan alltid vid radiologisk tumörscreening utan att ha gett symtom. Dessa tumörer är mycket elakartade och minskar patientens förväntade livslängd avsevärt.

Hur diagnostiseras MEN1?

Det finns tre olika kriterier för diagnosen MEN1: 1) om en patient har två typiska MEN1-relaterade tumörer, kan hen diagnostiseras med klinisk MEN1; 2) om en patient har en typisk MEN1-relaterad tumör och även nära släktingar har diagnostiserats med MEN1, anses hen ha familjär MEN1; 3) om en patient har genomgått en genetisk analys och den pekar på en MEN1-mutation, diagnostiseras hen med genetiskt bekräftad MEN1. Därför används alltid en genetisk blodanalys för att bekräfta diagnosen. Bedömt utifrån dessa tre kriterier har 90 procent av de kliniskt och familjärt diagnostiserade patienterna en mutation i MEN1-genen.

Ibland kan en patient ha genetiskt sett typisk MEN1 utan att någon annan nära släkting har diagnostiserats med samma förändring. I sådana fall kan patienten ha en ny sporadisk MEN1, som kan föras vidare till barnen i form av en gendefekt. Dessa fall utgör upp till 20 procent i de stora internationella registren över MEN1.

Cirka 10–30 procent av de kliniska MEN1-diagnoserna förblir negativa efter gentester. Det innebär att ingen mutation i MEN1-genen kan påvisas på kromosom 11 i patientens arvsmassa. I familjära fall är siffran lägre, cirka 10 procent. Dessa patienter med ett negativt gentest anses ha en så kallad MEN1-fenokopia. De typiska tumörförändringarna kan då orsakas av 1) ett annat ärftligt syndrom som är förknippat med MEN1-liknande tumörer; 2) gentestet påvisar inte någon mutation i MEN1-genen med nuvarande metoder; 3) det kan hända att patienten samtidigt har endokrina tumörer exempelvis i bisköldkörteln och i hypofysen, men att de inte beror på MEN1 utan är en statistisk slump, eftersom båda tumörerna är vanliga i befolkningen även utan MEN1.

Patienter med negativt resultat för MEN1-genen men som kliniskt diagnostiseras med MEN1 kan genomgå ytterligare genetisk testning för att utreda andra relaterade syndrom. Flera av dessa andra syndrom är kända och deras gendefekter har också identifierats. För patienter med familjär MEN1 utan identifierad gendefekt ordnas också klinisk uppföljning. De utvecklar sällan en tredje typisk tumörförändring och deras första typiska tumör upptäcks ofta vid högre ålder än hos patienter med genetiskt bekräftad MEN1.

Gentester utförs av universitetssjukhusens genetiska kliniker. Före testerna får patienterna genetisk rådgivning och kan sedan ge sitt eventuella samtycke till genetisk testning, vilket alltid är frivilligt.

Genetisk screening av släktingar till MEN1-patienter

Nära släktingar till patienter med en genetiskt bekräftad MEN1-diagnos bör genomgå prediktiv (förutsägande) genetisk testning för MEN1. Det gör det möjligt att i tid utföra tumörscreening av nära släktingar som visar sig ha en mutation i MEN1-genen och anknytande tumörrisk men som ännu inte har några symtom på tumörer. De släktingar som inte har genfelet kan undantas från ytterligare uppföljning.

MEN1 diagnostiseras vanligen i icke-familjära fall mellan 40 och 50 års ålder. Funktionella hormonutsöndrande tumörer diagnostiseras ofta 5–15 år tidigare än icke-funktionella tumörer. I familjära fall har den första diagnostiserade patienten i släkten i olika studier varit ungefär tio år äldre än diagnosåldern för senare MEN1-patienter i släkten. Det visar hur viktigt det är med tidig tumörscreening eftersom behandling kan sättas in i tid om tumörer upptäcks i ett tidigt stadium.

Genetisk testning och genetisk rådgivning för släktingar tillhandahålls också av universitetssjukhusens genetiska kliniker. På barn kan genetisk screening utföras redan i barndomen och det rekommenderas att den utförs senast i de tidiga tonåren.

Släktingar till en ny MEN1-patient informeras om sin potentiella risk för ärftligt tumörsyndrom av andra patienter med släkthistoria av sjukdomen. Sedan kan släktingarna själva ta kontakt med ärftlighetskliniken, där rådgivning och genetisk testning planeras. Observera att sjukhusen inte själva erbjuder patienter genetisk testning.

Tumörscreening av personer med MEN1 och av asymtomatiska personer med gendefekten MEN1

Den kliniska sjukdomsbilden vid MEN1 varierar avsevärt från person till person. Detsamma gäller åldern för när symtomen och fynden börjar uppträda. Enäggstvillingar kan ha mycket olika kliniska sjukdomsbilder, likaså individer från samma släkt. En påvisad genmutation är inte heller den något exakt tecken på en klinisk sjukdomsbild. Sannolikheten att en gendefekt med tiden utvecklas till tumörer ökar när patienten blir äldre och risken varierar mellan olika tumörtyper. Vid 50 års ålder har mer än 75 procent av MEN1-patienterna kliniska tecken och fynd som är förknippade med sjukdomen och över 95 procent har biokemiska förändringar som har mätts i blodet. Livstidsincidensen för MEN1-patienter med bisköldkörteltumörer har i olika datamaterial rapporterats vara över 95 procent, med 80 procent för tumörer i tjocktarmen och bukspottkörteln och 50 procent för hypofystumörer.

MEN1-tumörer förekommer redan hos barn och ungdomar. Den genomsnittliga medianåldern för uppkomsten av de första tumörerna är mellan 14 och 17 år och varierar mellan tumörtyperna. I internationella studier har de vanligaste förändringarna hos barn och ungdomar varit bisköldkörteltumörer, prolaktinom, icke-funktionella hypofysadenom, icke-funktionella neuroendokrina tumörer i bukspottkörteln och insulinom. Det har föreslagits att man i familjära fall av MEN1 börjar screena unga som bär på en genetisk defekt för tumörerna under det andra decenniet av deras liv.

Screening för MEN1-tumörer består av laboratorietester och olika bildundersökningar som utförs upprepade gånger under resten av patientens liv. Laboratorietesterna innefattar bland annat analys av kalcium och bisköldkörtelhormon i serum för diagnostik av bisköldkörteltumörer, prolaktinanalyser i serum för diagnostik av prolaktinom och analyser av specifika tumörproducerade hormoner för diagnostik av neuroendokrina tumörer i tolvfingertarmen och bukspottkörteln. Ultraljud, magnetkamerabilder och vissa isotopundersökningar är viktiga bildgivande tester för screening och uppföljning av redan upptäckta tumörer. Datortomografiundersökningar undviks i de flesta fall för att minska strålexponeringen.

Screeningundersökningar utförs enligt överenskomna undersökningsprogram i snitt med 1–5 års intervaller. När tumörer upptäckts används samma undersökningar för att planera behandlingen och utvärdera behandlingsresultaten utifrån en individuell plan.

Hur behandlas MEN1-tumörer?

Vid MEN1-tumörer är kirurgiska ingrepp det viktigaste behandlingsalternativet, men läkemedelsbehandling kan också ge goda resultat vid vissa tumörer. Uppföljning och behandling av dessa sällsynta tumörer ställer stora krav på vården och personalen. Det behövs multidisciplinär expertis, stor erfarenhet och fungerande samarbete. Individuella behandlingslösningar är inte alltid lätta att genomföra. Universitetssjukhusen har därför team som samordnar diagnostik, behandling och uppföljning multidisciplinärt av patienter med MEN1 i sin region.

Vid behandling av tumörer i bisköldkörteln syftar den kirurgiska behandlingen till att uppnå normala kalciumnivåer i serum på lång sikt och att förhindra nedsatt produktion av bisköldkörtelhormon (hypoparatyreoidism) efter operationen. Kirurgisk behandling är vanligen motiverad om patienten har symtom, kraftigt förhöjda kalciumnivåer eller förändringar i skelettets eller njurarnas struktur eller funktion. Vid MEN1 är alla fyra bisköldkörtlarna vanligen förstorade. Därför är kirurgisk behandling vid MEN1 mer komplicerad än när en enda bisköldkörteltumör hos en patient utan MEN1 men med hyperparatyreoidism opereras bort. Särskilt hos unga patienter är målet att undvika postoperativ hypoparatyreoidism, eftersom hypoparatyreoidism kan vara skadligt för skelettutvecklingen hos unga människor.

Under operationen måste kirurgen kontrollera alla bisköldkörtlar. Vid kirurgisk behandling rekommenderas numera i allmänhet att bisköldkörtlarna avlägsnas nästan fullständigt, med målet att lämna kvar en del av den friskaste körteln. Man noterar också om den kvarvarande delen av körteln kan vara livskraftig och vid behov är lätt att upptäcka senare, om det skulle behövas nya kirurgiska ingrepp. Ett annat alternativ har varit att ta bort alla bisköldkörtlar genom att transplantera en del av den friskaste bisköldkörteln som körtelvävnadstransplantat till en muskelficka i armen. Den här typen av operation har visat sig ha en aning större koppling till hypoparatyreoidism än den första typen av operation. När tumörer i bisköldkörteln opereras bort avlägsnas ofta också en del av brässen för att minska risken för en tumör längre fram. Varje universitetssjukhus har sin egen expertis och sina egna behandlingsprotokoll som påverkar valet av behandling. Om kirurgisk behandling inte är möjlig, kan förhöjda kalciumnivåer sänkas med läkemedlet Cinacalcet.

Vid neuroendokrina tumörer i tolvfingertarmen och bukspottkörteln är kirurgisk behandling den viktigaste behandlingsformen. Det är också den mest problematiska och krävande behandlingsformen för den här typen av tumörer. Vid icke-funktionella neuroendokrina tumörer i bukspottkörteln övervägs kirurgisk behandling vanligen för tumörer som är större än 20 millimeter och för mindre tumörer som har ökat betydligt i storlek under uppföljningen. Behandling med somatostatinanaloger (oktreotid eller lanreotid) används för att få kontroll över tumörtillväxten, särskilt i tumörer som är mindre än 20 millimeter. Lymfatiska metastaser som upptäcks vid bildundersökningar kan också komma att behandlas kirurgiskt.

Insulinom behandlas kirurgiskt, särskilt om den insulinproducerande tumören kan lokaliseras exakt i bukspottkörteln med bilddiagnostik. Lokaliseringen underlättas av nya tekniker för isotopavbildning. MEN1-gastrinom är oftast belägna i tolvfingertarmen och behandlas med extra stora doser av läkemedel mot överproduktion av magsyra. Läkemedelsbehandlingen består av syrablockerare och kombineras ofta med somatostatinanaloger. Metastaser från neuroendokrina tumörer i bukspottkörteln behandlas under ledning av onkologer och kan innefatta arteriell embolisering av levern och radiofrekvensbehandling av levermetastaser. Radionuklidbehandling med lutetium kan också sättas in som isotopbehandling. Vid fortskridande tumörsjukdom kan behandling med läkemedelssubstansen everolimus och olika cytostatika sättas in.

För hypofystumörer är behandlingslinjerna likadana som för liknande sporadiska icke-MEN1-tumörer. Prolaktinom behandlas främst med dopaminagonister (kabergolin). Inaktiva tumörer som är mindre än 10 millimeter kan i första hand bara följas upp. Stora inaktiva hypofystumörer behandlas kirurgiskt via näshålan.

Kan MEN1 förebyggas eller botas?

För närvarande går det inte att förebygga MEN1 som orsakas av en MEN1-gendefekt. Det är ovanligt att neuroendokrina tumörer i tolvfingertarmen och bukspottkörteln kan botas med behandling, eftersom nya tumörer vanligen uppstår när uppföljningen fortskrider och kirurgiskt avlägsnande av hela bukspottkörteln och tolvfingertarmen normalt inte är möjligt. Vidare finns det för närvarande ingen botande behandling för neuroendokrina tumörer i brässen. Med noggrann tumörscreening och behandling i tid kan man emellertid avsevärt minska sjukligheten och dödligheten i MEN1-tumörer. Tänk på att rökfrihet är viktigt för den allmänna hälsan.

Elakartade tumörer i tolvfingertarmen och bukspottkörteln och elakartade neuroendokrina tumörer i brässen är de tumörtyper som mest försämrar prognosen vid MEN1. De står för nästan 60 procent av dödligheten och det återstår fortfarande ett stort arbete att ta fram behandlingsmetoder för den typen av tumörer.

Livskvalitet vid MEN1

Många patienter med MEN1 har nedsatt livskvalitet. De upplever ångest, trötthet och utmattning på grund av osäkerhet kring sjukdomens art, prognosen, tumörförloppet, behandlingen och frekventa uppföljningsbesök. Uppföljningen och behandlingen orsakar dessutom ekonomiska bekymmer. Olika former av psykologiskt stöd vid MEN1 undersöks numera aktivt.